Sida 8
Tysk dignitet vs svensk ungdomlighet
29 Apr 2016
I Tidskriften Respons har Fredrik Persson-Lahusen skrivet en mycket intressant och skriande aktuell essä (Tack Jens Christian Brandt via Bodil Zaleskys blogg) om ett svenskt fenomen och en svensk allmänrådande inställning som tycks leda landet in i leda – hans motexempel är TYSKLAND.
"Att den legendariske kritikern Marcel Reich-Ranicki ännu som 80-åring ledde tv-programmet Das Literarische Quartett har i svenska tidningar mer än en gång fått exemplifiera att tyskarna minsann har vett att respektera äldre intellektuella och deras livslångt vunna vetande. Att sändningen numera modereras av Volker Weidermann, en ungdom på 47 år och bara ett par månader äldre än Jessika Gedin som babblar i Babel, verkar ingen intresserad av. Helt visst har de koleriska utfallen blivit färre, men samtalskvaliteten är den gamla goda. Av detta kan en, egentligen självklar, slutsats dras. Det kommer inte an på åldern, utan på förhållningssättet. Yngre tyskar på universitets- eller utställningsmingel anammar självklart det seriösa allvar som sammanhanget anses kräva, medan det inte direkt saknas äldre etablerade svenska intellektuella som larmar och gör sig till. Vad är det som gör att en viss tradition värderas i Tyskland, medan inget är svensken så skrämmande som att gå miste om det allra senaste?"
Tillbringar man tillräckligt mycket tid utanför Sveriges gränser får/ges man – vare sig man vill eller inte – ofrånkomligt ett annat perspektiv på det offentliga samtalet: djuplodande diskussioner om kultur, samhälle och politik med välformulerande, vältaliga och kunniga människor som med skarp blick och vass seriositet uttalar sig om sakernas tillstånd utan ett sikte inställt på popularitet – och man märker att man VILL lyssna, man VILL ta till sig vad som sägs och man VILL skapa sig en egen åsikt om uttalandena.
Ängsligheten och slarvigt babbel i stället för välgrundat tal i Sveriges Radio och Sveriges Television och i viss mån även dagstidningarna tycks vinna mark. Just ängsligheten för att inte bli uppskattad hos gemene man verkar vara så oomstritt överhängande hos alldeles för många personligheter som tillåts ta plats. Urtrist.
Är den svenska "ungdomligheten" verkligen så eftersträvansvärd? Är det den som bottnar i ett gediget kunnande som vi vill ta lärdom av?
http://tidskriftenrespons.se/article/forsta-kapitlet-pa-nagot-alldeles-nytt/
Amanda Svensson i Expressen om FÖRE FESTEN
12 Mar 2016
http://www.expressen.se/kultur/bocker/oskuldens-tidevarv-med-lek-och-fantasi/
Marta Ronne i UNT om FÖRE FESTEN
24 Feb 2016
Saša Stanišić "Före festen" är en roman om det skönlitterära berättandets närmast obegränsade möjligheter, skriver UNT:s Marta Ronne.
”VI ÄR LEDSNA.” Finns det romaner där själva öppningsfrasen kan få läsaren att lystra till så hör definitivt Saša Stanišić ”Före festen” till dessa.
http://www.unt.se/kultur-noje/litteratur/omsorgsfull-oordning-4105289.aspx
Maria Ehrenberg i Smålandsposten om FÖRE FESTEN
12 Feb 2016
Ingrid Elam om FÖRE FESTEN
7 Feb 2016
– Detta är något av det mest underhållande jag läst på år och dag. Stanišić har en fantastisk blick för situationskomik och det allvar som också ryms i den. Byn befolkas av en rad original vars handlingar delvis är en protest mot en enahanda vardag och mot den utveckling som utarmat byn på jobb, krogar och färjkarl.
– Han berättar om allt som är värt att räddas, en fredlig samexistens för tusen år sedan, gemenskapen, förberedelserna inför Anna-festen, egensinnet. Han betraktar inte byn med en främlings ögon han skriver vi och menar det. Framför allt skriver han en prosa som är otroligt variationsrik, har högt tempo och ändå precision, det är helt enkelt en ren njutning att läsa.
Ingrid Elam, Kulturnyheterna, 3 feb 2016
mer & mer FÖRE FESTEN …
6 Feb 2016
BERNUR i bloggen 6 feb 2016 om FÖRE FESTEN av Saša Stanišić:
Romanen Före festen visar romanens spännvidd som genre. Det är en njutningsfylld krönika om historiens betydelse för människan.
”Den som inte vågar sig utanför verkligheten, kommer aldrig att erövra sanningen”. Orden är Schillers, och återges av en av karaktärerna i Saša Stanišić roman Före festen. Dessa ord av Schiller kan fungera som en kod till förståelsen av denna säregna berättelse.
Stanišić, född i Bosnien-Hercegovina, kom till Tyskland som tonåring, och han förhåller sig till språket med en kärleksfullhet som aldrig blir okritisk. Det är uppiggande att läsa hans anarkistiska inställning till hur en berättelse ska formas. I den mån det är kaotisk beror det på att så är också verkligheten, och det är sällan innehåll och form samspelat så väl i en roman.
http://howsoftthisprisonis.blogspot.hr/2016/02/fore-festen-sasa-stanisic-weyler.html
Jenny Aschenbrenner i P1 6 feb 2016 om FÖRE FESTEN av Saša Stanišić:
Tänk, alla små ögonblick som historien byggs av. Tänk, konstnären och författarens makt att välja ut några av dem som legat i skugga och belysa dem åt oss. Saša Stanišić gör det vackert, roligt och rytmiskt, i det gränsland mellan myt och realism där allt tycks nytt och outforskat.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6361076
Jens Christian Brandt i DN om FÖRE FESTEN
5 Feb 2016
http://www.dn.se/arkiv/dn-kultur/hejdlost-roligt-och-originellt/
Inger Dahlman i NT om SNÖVIT SKA DÖ
2 Feb 2016
http://www.nt.se/kultur-noje/kriminalroman-och-ungdomsbok-i-ett-12496862.aspx
Martin Lagerholm i SvD om Före festen av Saša Stanišić
16 Jan 2016
"Oförglömlig ordkonst av invandrad författare", SvD 16 jan 2016
SNÖVIT SKA DÖ – Nele Neuhaus NU I HANDELN!
9 Jan 2016
VAD HAR HÄNT MED TONÅRSFLICKAN I ALTENHAIN?
Detta är Nele Neuhaus för första gången på svenska – och det lär bli fler …
Spänningen och hemligheten bakom orden SNÖVIT SKA DÖ börjar redan i prologen, och släpper sedan inte taget. Handlingen utspelas i ett litet samhälle bland skifferbergen och vinodlingarna i Taunus inte långt ifrån Frankfurt am Main och det är november, och det är ruggigt, det är ruskigt när kriminalinspektör Pia Kirchhoff och kriminalkommissarie Oliver von Bodenstein tar sig an fallet med det funna skelettet och allt hemskt för med sig från det förflutna. Byn tvingas sluta blunda. Neuhaus har skrivit en kriminalroman som håller ända till sista sidan, hon intrigerar och utreder klokt och snyggt och sista knuten sitter.
Det är en magisk natt, natten FÖRE FESTEN
29 Dec 2015
"Världslitteratur från Uckermark. I Före festen berättar Saša Stanišić som om det inte fanns någon morgondag." FAZ
"I litteraturen går allt att göra om man kan göra det. Saša Stanišić bevisar med Före festen: han kan." DIE WELT
"Får man förebrå en författare att han vet hur bra han är, om han nu verkligen är förbannat bra?" TAZ
Det är natten före den årliga Annafesten i Fürstenfelde, ett litet samhälle i norra Tyskland. Alla sover. Utom fru Kranz, den nattblinda målarinnan som vill porträttera samhället i mörker. Och herr Schramm, en f d officer i DDR:s Folkarmé, som har fler argument mot att leva än att sluta röka. Ja, och så rävhonan.
Ingen har sett inbrottet i Hembygdsgården. Men byarkivet står öppet. Fast det är inte det som har blivit stulet som upprör, utan de gamla historier, sägner och sagor som nu släpps lösa.
Saša Stanišić är den tyska litteraturens nya gunstling. Från sin barndoms Balkankrig vet han att historier är livsfarliga, också i Fürstenfelde.
Schlafes Bruder
10 Dec 2015
DIMMAN har legat tät och kuslig över Zagreb i en vecka, men ändå är den inte deprimerande utan HIMMELSK, fast utan himmel, och i söndags låg den fasligt SPÖKLIK över katedralen och den ungerske organisten spelade så att rysande gåshudar avlöste varandra, det darrade i dimman och det var svårt att inte tänka på SÖMNENS BRODER och Johannes Elias Alder som FÖRTROLLAR folket med sitt frenetiska orgelspel. Detta är en alldeles fantastisk berättelse skriven av österrikaren Robert Schneider om en gosse som utvecklar en hyperhörsel och vars ögon blir bronsfärgade i ett gudomligt möte, pojken som ÄLSKAR Elsbeth från det att han hör hennes ofödda hjärtslag, men som inte får henne och i sorgen beslutar att VAKA till döds, eftersom: "den som älskar, sover inte" och Sömnens broder är Döden.
Schlafes Bruder fick liksom aldrig något gehör i Sverige, ingen vidare uppmärksamhet vare sig hos kritiker eller läsare, vilket är märkligt för det är en så rik och så märklig upplevelse på så många plan: SPRÅKET – det ålderdomliga, storyn – den oerhörda, skådeplatsen – de österrrikiska bergen, byn – en avlägsen och liten med inavel, och orgeln – den öronbedövande.
Den borde ges ut igen. Också till minne av den svenske ÖVERSÄTTAREN Lars W. Freij.
