Sida 9
Det är en magisk natt, natten FÖRE FESTEN
29 Dec 2015
"Världslitteratur från Uckermark. I Före festen berättar Saša Stanišić som om det inte fanns någon morgondag." FAZ
"I litteraturen går allt att göra om man kan göra det. Saša Stanišić bevisar med Före festen: han kan." DIE WELT
"Får man förebrå en författare att han vet hur bra han är, om han nu verkligen är förbannat bra?" TAZ
Det är natten före den årliga Annafesten i Fürstenfelde, ett litet samhälle i norra Tyskland. Alla sover. Utom fru Kranz, den nattblinda målarinnan som vill porträttera samhället i mörker. Och herr Schramm, en f d officer i DDR:s Folkarmé, som har fler argument mot att leva än att sluta röka. Ja, och så rävhonan.
Ingen har sett inbrottet i Hembygdsgården. Men byarkivet står öppet. Fast det är inte det som har blivit stulet som upprör, utan de gamla historier, sägner och sagor som nu släpps lösa.
Saša Stanišić är den tyska litteraturens nya gunstling. Från sin barndoms Balkankrig vet han att historier är livsfarliga, också i Fürstenfelde.
Schlafes Bruder
10 Dec 2015
DIMMAN har legat tät och kuslig över Zagreb i en vecka, men ändå är den inte deprimerande utan HIMMELSK, fast utan himmel, och i söndags låg den fasligt SPÖKLIK över katedralen och den ungerske organisten spelade så att rysande gåshudar avlöste varandra, det darrade i dimman och det var svårt att inte tänka på SÖMNENS BRODER och Johannes Elias Alder som FÖRTROLLAR folket med sitt frenetiska orgelspel. Detta är en alldeles fantastisk berättelse skriven av österrikaren Robert Schneider om en gosse som utvecklar en hyperhörsel och vars ögon blir bronsfärgade i ett gudomligt möte, pojken som ÄLSKAR Elsbeth från det att han hör hennes ofödda hjärtslag, men som inte får henne och i sorgen beslutar att VAKA till döds, eftersom: "den som älskar, sover inte" och Sömnens broder är Döden.
Schlafes Bruder fick liksom aldrig något gehör i Sverige, ingen vidare uppmärksamhet vare sig hos kritiker eller läsare, vilket är märkligt för det är en så rik och så märklig upplevelse på så många plan: SPRÅKET – det ålderdomliga, storyn – den oerhörda, skådeplatsen – de österrrikiska bergen, byn – en avlägsen och liten med inavel, och orgeln – den öronbedövande.
Den borde ges ut igen. Också till minne av den svenske ÖVERSÄTTAREN Lars W. Freij.
Fransk fredag
16 Nov 2015
Avsändare: Översättaren
24 Oct 2015
Med ett enkelt grepp åstadkoms så OERHÖRT mycket.
Hela verket vidgas och når ut och når fram när det kroatiska förlaget v|b|z [Jag läser • Jag reser • Jag tillhör] trycker upp litteraturserien "Europa i 30 böcker" som omfattar trettio europeiska författare rekommenderade av deras respektive översättare. För att därigenom, kan man tänka, uppmärksamma folk i största allmänhet på att EUROPA har alla dessa författare, att Europa är brett och djupt och mångbottnat, att det finns en europeisk kulturidentitet och att hon ej bör ignoreras.
Tio böcker kommer att ges ut varje år under de närmaste tre åren med följande teman:
"Vårt förflutna, vår nutid, vår framtid"
"Vårt liv, vårt arbete, vår framtid"
"Våra gränser, våra grannar, vår framtid"
v|b|z gestaltar böckerna stiligt och som ett brev, som ett hederligt handskrivet brev, med frimärke och landsstämpel och flagga och allt – en hälsning från landet, från boken, från författaren OCH – från översättaren.
På framsidan. Lagom diskret. Fint. Välkommet.
(Och ja, det är riktigt, kroaterna kan numera också läsa om en svensk man som heter Ove och få en inblick i den till synes snurriga, träiga och rätt rara svenskheten.)
– ett ode till minnena & livet –
22 Oct 2015
Saša Stanišić FÖRE FESTEN
Det har varit alldeles OERHÖRT att leva och andas Saša Stanišićs roman FÖRE FESTEN under det senaste året, jag har njutit av vartenda ord, varenda formulering och av varje underton, jag har djupdykt och nått insikter och känt mig enormt priviligierad och LYCKLIG över att ha fått lära känna orden. De har krupit in under mitt skinn eller lagt sig som ett hölje över min hud eller svävat som ett beslöjat moln ovanför mitt huvud. Stanišić har skrivit en djup berättelse om LIVET och dess stunder, som möjligen kan te sig på vippen till oväsentlig vid ett första ögonkast, men det han har skapat ÄR en mångbottnad värld med människor och företeelser som fyller en med ljuv sorg och glädje, och hopp – och det är så VIST och så VIDSYNT.
Och nu är vi klara. FÖRE FESTEN ligger redo för tryck. Men än dröjer det lite. Hösten är kommen, men vi inväntar våren. Här nedan följer: Kapitel I.
***
For billions of years since the outset of time
Every single one of your ancestors has survived
Every single person on your mum and dad’s side
Successfully looked after and passed on to you life.
What are the chances of that like?
THE STREETS: On the Edge of a Cliff
VI ÄR LEDSNA. Vi har ingen färjkarl mer. Färjkarlen är död. Två sjöar, ingen färjkarl. Ut till öarna kommer du numera om du har en båt. Eller om du är en båt. Eller så simmar du. Men försök simma när isflaken klonkar i vågorna likt ett vindspel med tusen stavar.
Teoretiskt sett kan du gå runt sjön till fots, hela vägen utmed vattnet. Fast vi har försummat gångstigen. Marken är sumpig och spängerna murkna och eländiga, buskaget har brett ut sig, brösthögt står det i vägen för stigen.
Naturen tar tillbaka det som är hennes. Skulle man säga på annat håll. Det säger inte vi. För det är vrövel. Naturen är inkonsekvent. Naturen går inte att lita på. Och du gör bäst i att inte bygga några visdomsord på något du inte kan lita på.
Nedanför ruinerna av det som en gång i tiden var Schielkes gård har någon gjort sig av med halva bohaget på strandsluttningen, där sjön ömt berör landsvägen. Ett kylskåp sitter fast i den gyttjiga jorden, med en burk tonfisk kvar inuti. Det berättade färjkarlen för oss. Och att han hade blivit rasande. Inte apropå sopor i allmänhet, utan apropå tonfisk i synnerhet.
Nu är färjkarlen död, och vi vet inte vem som hädanefter ska berätta för oss vad stränderna har för sig. Vem ska nu säga så vackra saker som: ”Där sjön ömt berör landsvägen” och: ”Det var tonfisk från de fjärran norska haven.” Sådana meningar är det bara färjkarlar som kan.
Sedan murens fall har vi inte tänkt ut några fler bra visdomsord. Färjkarlen var en god berättare. Men du ska inte tro att vi i denna sårbara stund frågar Djupsjön, som blivit ännu djupare nu utan färjkarlen, hur den mår. Eller att vi frågar Storsjön, som dränkte färjkarlen, vad den hade för motiv.
Ingen såg hur färjkarlen drunknade. Lika bra det. Vad finns det att se när någon drunknar? Det är ingen vacker syn. Han måste ha gett sig ut på kvällen, det låg dimma över sjön. I gryningens första ljus drev en ensam eka runt på vattnet, tom och överflödig likt en avskedskyss ut i tomma luften.
Dykare kom. Fru Schwermuth lagade kaffe åt dem, de drack kaffet och såg ut över sjön, sedan steg de ned i sjön och fiskade upp färjkarlen. Stora män, blonda och ordkarga, alla deras verb i imperativ, langar upp färjkarlen. Står där på stranden i sina trånga dräkter, svarta och stela likt utropstecken ditsatta av döden. Äter vegetariska smörgåsar, dryper.
Färjkarlen begravdes och klockaren sumpade att göra sitt jobb, det ringde en och en halv timme senare, då satt alla redan och drack begravningskaffe på Perrong 1. Klockaren orkar ju knappt ta sig upp för en trappa längre utan hjälp. Kvart över tolv häromdagen ringde han i klockan arton gånger, och vred axeln ur led på kuppen. Trots att vi har en automatisk ringning och Johann, lärlingen. Men klockaren tycker inget vidare om någon av dem.
Det går fler och dör än det föds nya. Vi hör hur gamlingarna blir allt ensammare. Ser på medan de unga inte smider några planer. Eller då de överger planen. I våras miste vi busslinje 419. Några generationer till, brukar folk säga, sedan håller det inte längre. Vi tror: det håller. På något sätt har det alltid hållit. Pest och krig, farsoter och hungersnöd, liv och död har vi överlevt. På något sätt håller det.
Fast nu är färjkarlen död. Vem ska suputerna vända sig till när Uli har slängt ut dem? Vem ska organisera snitslade skattjakter på öarna åt besökarna från Stor-Berlin så snitsigt att ingen hittar någon skatt och barnen sedan gråter stilla på färjan och mödrarna artigt besvärar sig hos färjkarlen och fäderna i dagar grubblar på var någonstans det kan ha gått fel, och ifrågasätter först de nya delstaterna, sedan sin manlighet, och väl i land igen äter de ett äpple och fortsätter sin cykelfärd på sina desillusionerade cyklar mot Östersjön och kommer aldrig mer tillbaka? Vem?
Färjkarlen är död och de andra döda undrar, vad har en färjkarl under jorden att göra? Han kunde gott ha stannat kvar i sjön, och så var det bra med det.
Ingen säger, det är jag som är den nye färjkarlen. De få som förstår att vi verkligen behöver en ny färjkarl begriper sig inte på färjor. Eller hur man tröstar vattendrag. Eller så är de för gamla. Andra låtsas som om vi aldrig någonsin haft någon färjkarl. Och så finns det de som säger: Färjkarlen är död, länge leve båtuthyrningen.
Färjkarlen är död och ingen vet varför.
Vi är ledsna. Vi har ingen färjkarl mer. Och sjöarna är återigen vilda och mörka och ser sig om, iakttar.
***
– ETT ODE TILL MINNENA OCH LIVET –
Före festen
16 Sep 2015
Ja, en sista genomläsning är gjord, nu släpps FÖRE FESTEN för vidare behandling, utan min inblandning.
Saša Stanišićs roman är en speciell och enastående läsupplevelse – den är en sång, ett ode, en poetisk hyllning till så mycket och mer än bara en roman – väldigt läsvärd och minnesvärd. Utkommer 2016 på Weyler Förlag.
Nej, inte officiellt omslag, utan bara min lilla skapelse!
Och min kvartersräv – eller är det vår Rävmor ur boken?:
I sten
11 Sep 2015
Och: än en gång briljerar Clemens Meyer på scen – i uppträdande, uppsyn, utstyrsel, uttryck, utlåtanden. Suggestivt och suveränt berättar han ingående och inlevelsefullt om sin roman IM STEIN som just kommit ut på kroatiska: U KAMENU, och förlaget Fraktura är först ut av alla med översättningen.
Jag hoppas innerligt att Karin Andersson sitter med den svenska versionen, för den måste komma på svenska, den måste –
Världslitteraturfestivalen
10 Sep 2015
VÄRLDSLITTERATURFESTIVALEN pågår i Zagreb och även om "världen" är tämligen liten och svenska skriftställare lyser med sin frånvaro så bjuds det på en rad spännande och intressanta namn, bland annat filmatiseringen av Péter Esterházys roman från 1987 om Lili Csokonai som skrevs under pseudonymen Lili Csokonai och bär titeln "Sju svanar", om jag lyckats hitta rätt översättning, vill säga. Filmupplevelsen kunde ha blivit mäktigare, kanske, om inte regissören själv hyllat sin egen film till skyarna under uppsnacket. Väninnan B. och jag gick dock märkligt och irriterat berikade ut från biografen och talade en bra stund om Lili över ett glas arktiskallt rött vin –
Och i går satt den oerhört sympatiske och bra-ige tyske författaren Clemens Meyer på podiet tillsammans med legendaren Edo Popović och Damir Karakaš och samtalade om "Sjunkna städer". Det blev lagom intressant och lagom kul, för Clemens Meyer är liksom alltid kul och hans böcker är absolut läsvärda.
På svenska finns VÅLD och NATTEN OCH LJUSEN snyggt formgivna och utgivna på Daidalos i översättning av Karin Andersson.
SNÖVIT SKA DÖ – prolog
26 Aug 2015
Prolog
Den rostiga järntrappan var smal och ledde brant nedåt. Han trevade efter lampknappen på väggen. Några sekunder senare skänkte tjugofemwattslampan det lilla rummet ett skumt sken. Den tunga järndörren öppnade sig ljudlöst. Han oljade regelbundet in gångjärnen så att hon inte skulle väckas av en gnisslande dörr när han kom och hälsade på henne. Varm luft blandad med den sötaktiga doften av vissnade blommor vällde emot honom. Noggrant stängde han dörren efter sig, tände lyset och dröjde orörlig kvar en stund. Det stora, ungefär tio meter långa och fem meter breda rummet var enkelt inrett, men hon verkade trivas här inne. Han gick bort till stereon och tryckte på play. Bryan Adams hesa röst fyllde rummet. Själv fick han inte ut mycket av musiken, men hon älskade den kanadensiske sångaren och han tog gärna hänsyn till hennes förkärlekar. När han nu faktiskt var tvungen att gömma henne, så skulle hon i alla fall inte sakna något. Som vanligt sa hon ingenting. Hon talade inte med honom, svarade aldrig på hans frågor, men det störde honom inte. Han flyttade undan skärmväggen som diskret delade rummet. Där låg hon, stilla och vacker på den smala sängen, händerna knäppta över magen, det långa håret bredde ut sig som en svart solfjäder runt hennes huvud. Bredvid sängen stod hennes skor, på nattygsbordet en bukett vissnade vita liljor i en glasvas.
”Hej, Snövit”, sa han tyst. Svetten pärlade i pannan på honom. Hettan gick knappt att uthärda, men hon gillade den. Hon blev lätt frusen, det visste han. Hans blick vandrade till fotografierna som han hängt upp åt henne på väggen bredvid sängen. Han ville fråga henne om han fick lov att hänga upp ett till. Men han måste be snällt och vid rätt tillfälle, så att hon inte blev förnärmad. Försiktigt satte han sig på sängkanten. Madrassen gav vika under hans tyngd och han fick nästan för sig att hon rörde på sig. Men nej. Hon rörde sig aldrig. Han sträckte ut handen och lade den mot hennes kind. Hennes hud hade under årens lopp antagit en gulaktig färg, den kändes hård och läderartad. Hon blundade som vanligt, och även om hennes hud inte längre var lika len och rosig, så var hennes mun precis lika vacker som på den tiden då hon fortfarande hade talat med honom och skänkt honom ett leende. Han satt där ett bra tag och betraktade henne. Aldrig hade önskan att beskydda henne varit starkare.
”Jag måste gå nu”, sa han till slut beklagande. ”Jag har så mycket att göra.”
Han reste sig, tog de vissnade blommorna ur vasen och försäkrade sig om att flaskan med cocacola på nattygsbordet var full.
”Du säger till om du behöver något, okej?”
Ibland saknade han hennes skratt, då blev han sorgsen. Naturligtvis visste han att hon var död, men ändå tyckte han att det var lättare att låtsas som om han inte visste om det. Han hade aldrig helt gett upp hoppet om att få ett leende av henne igen.
Mina 500 bästa vänner
18 Aug 2015
MINA 500 BÄSTA VÄNNER av Johanna Adorján, noveller som samtliga utspelar sig i Berlin, Norstedts, ute i bokhandeln nu!
Korrtider
18 Aug 2015
Dessa dagar fylls av sista korrgenomgången av Saša Stanišičs roman "Före festen" – en alldeles enastående roman, den står på riktigt för sig själv i bokhyllan – som Weyler Förlag ger ut i januari. Läs!
Och det korret avslutas snart och ett nytt påbörjas snarast: en deckare på 550 sidor som håller hela vägen till slutet – svenska deckarfantaster bör ge denna tyska deckardrottning en chans, för hon bräcker en hel rad av våra egna deckarkungar och -drottningar med råge. SNÖVIT SKA DÖ – läs!
