DIMMAN har legat tät och kuslig över Zagreb i en vecka, men ändå är den inte deprimerande utan HIMMELSK, fast utan himmel, och i söndags låg den fasligt SPÖKLIK över katedralen och den ungerske organisten spelade så att rysande gåshudar avlöste varandra, det darrade i dimman och det var svårt att inte tänka på SÖMNENS BRODER och Johannes Elias Alder som FÖRTROLLAR folket med sitt frenetiska orgelspel. Detta är en alldeles fantastisk berättelse skriven av österrikaren Robert Schneider om en gosse som utvecklar en hyperhörsel och vars ögon blir bronsfärgade i ett gudomligt möte, pojken som ÄLSKAR Elsbeth från det att han hör hennes ofödda hjärtslag, men som inte får henne och i sorgen beslutar att VAKA till döds, eftersom: "den som älskar, sover inte" och Sömnens broder är Döden.
Schlafes Bruder fick liksom aldrig något gehör i Sverige, ingen vidare uppmärksamhet vare sig hos kritiker eller läsare, vilket är märkligt för det är en så rik och så märklig upplevelse på så många plan: SPRÅKET – det ålderdomliga, storyn – den oerhörda, skådeplatsen – de österrrikiska bergen, byn – en avlägsen och liten med inavel, och orgeln – den öronbedövande.
Den borde ges ut igen. Också till minne av den svenske ÖVERSÄTTAREN Lars W. Freij.
